Ungern juni 2017: Balaton & Budapest

Så går turen åter till Ungern, men denna gång inte bara till Budapest, utan också till den stora insjön Balaton. Vi hade bestämt oss för att hyra bil på flygplatsen i Budapest, och sedan köra M7 motorvägen drygt 2 timmar ner till Balatonsjön.

Vi flög återigen dit med WizzAir från Sturup, men hade valt att sedan flyga hem med Ryan Air till Kastrup. Anledningen var att Wizz Airs tider passade oss bättre, den kom inte fram så sent när vi skulle köra direkt, med Ryan hade vi kommit fram senare, och Ryans sena avgång hem, förlängde vistelsen något.

Priserna blev ca 1000:- för oss bägge med Wizz, och 800:- med Ryan.

Bilen var bokad via Holiday Autos och en bilfirma som heter U-Save Auto Rental. Priset hamnade på ca 200:- dygn. När vi kom fram till flygplatsen, hittade vi dock ingen uthyrningsdisk med detta namn. När jag ringde till dem, sa de att de möter upp med namnskylt. Till slut fick vi kontakt med en kvinna som bar på en skylt med vårt namn på.  Sedan fick vi vänta en kort stund på att bli hämtade av en shuttle buss som tog oss till bilfirmas kontor. Där gick det mycket smidigt, och strax satt vi i en fin stor Citroen.
Vi hade förbokat boendena vid Balaton och inne i Budapest, med AirBnb, för ca 400:- natten.

Vi började med att köra 100m till en McDonald och införskaffa var sin påse med chips och läsk. Sedan satte vi kurs mot sydväst. Trafiken var tuff i motsatt riktning.  Vi fick höra sedan att eftersom vi ankom på annandag pingst, så hade många Budapestare tillbringat  helgen vid Balaton, och nu var de på hemväg.

Två timmar senare ankom vi till Balatons södra ände och körde in i byn Kesztely och fortsatte till området Gyenesdias där vi skulle bo  4 nätter i ett boende via AirBnb. Gatan Faludi utca visade sig vara huvudgatan i ett lyxigt villaområde.
När vi stannade till utanför huset, tändes lampor och Barnabas och hans mamma Eva välkomnade oss varmt trots den sena timmen.
Han visade oss upp till andra våningen som vi skulle förfoga helt över.

Nästa dag vaknade vi till varmt solljus. Nu kunde vi se vart vi hamnat, ett underbart hus fyllt med allt vi behövde och lite till, stort vardagsrum, kök, två sovrum och tre balkonger i olika riktningar. Miljön var ett villaområde med totalt lugn. Så vi påbörjade upptäcktsresan med stora förväntningar!

Vi körde ner i byn Kesztely och strosade på den lugna gågatan, innan vi styrde kosan norrut på andra sidan sjön än den vi kom dit på.
Vi såg att denna kuststräcka var fylld av kullar och mindre berg, som var fyllda av vinodlingar.
När vi svängde av ner mot sjön, hittade vi en märklig kyrka på en topp, och promenerade upp till den. och njöt av utsikten över Balaton.

Vi fortsatte sedan norrut och svängde av inåt landet för att komma till staden Tapolca. Den hade tilldragit sig vårt intresse därför att det ligger en underjordisk sjö mitt inne i byn, vilket boostade vårt geologiska intresse. Efter en lunch på närliggande pizzeria, köpte vi biljett och gick in på museet med olika geologiska utställningar och bilder på grottforskarnas äventyr. Till slut gick vi nerför en massa trappor och blandades friskt med en turistgrupp bestående av åldrande tyskar. Vi fick en egen eka och kunde bege oss runt i det klara vattnet. Det var dock inte en sjö utan snarare en lång tunnel som gick runt i cirkel, ibland smalare ibland bredare. Vi fick tampas mycket med tyskarna som fnittrande ofta misslyckades med att styra rätt, varför det ibland mer kändes som radiobilar.

Vi tog oss upp till ovanytan igen, och körde hemåt . Men först stoppade vi i Kesztely och tog ett bad i Balatons oklara ljumma vatten. Stränderna är mycket välordnade, med duschar, serveringar och bryggor. De flesta tar också en liten avgift för att komma in.

På kvällen skulle vi gå till den närmaste restaurangen Ilona, men efter 5 minuter överraskades vi av ett åskoväder. Vi skjulade i en bar, men bestämde oss för att traska tillbaka och hämta bilen, vilket vi lyckades med under ett tillfälligt avbrott i regnet.
Restaurangen var tyskt rustik, maten okay, men räkningen knäpp. Mitt glas rödvin kostade lika mycket som en hel flaska (90:-), normalt pris annars för ett glas burkar ligga på ca 15:- Protester försvann i ett hav av plötsligt uppkommet språkligt oförstånd.

Annars försökte vi denna gång att lära oss lite ungerska uttryck:

  • jo regelt (god morgon)
  • jo estet (god kväll)

Dag 2 bestämde vi oss för att köra längre bort på samma väg norrut, för att komma ut på halvön med den mycket speciella gamla staden Tihany som ligger där högt belägen.

På vägen dit gjorde vi stopp för kaffe och hittade att fantastiskt trevligt ställe Palffy Pince,  som än så länge var tomt. Det visade sig att de även drev en vingård, så vi passade på att köpa en flaska vin där, och fick väl användning av Google Translator appen, där man kan tala på sitt eget språk och den översätter direkt och talar det andra språket, fenomenalt och butiksinnehaverskan blev imponerad.
I Tihany njöt vi av utsikten över sjön, shoppade olika delikatesser och även en ny fin duk. En rustik Langos restaurang tilldrog sig vårt intresse när den närmades sig lunchdags. Vi valde en lite ovanlig variant, fylld med lök och ungersk paprika, jättegod!

På tillbakavägen, gjorde vi en avstickare upp till en vingård  Jasdi Pince som vi sett ut innan. De hade en restaurang med utsikt över sjön, vi provade 4 olika vita viner med druvorna furmint och ungersk riesling i olika proportioner. Vi kom fram till att furminten (som används för att tillverka Tokaij-vinerna) inte var så god som vanligt vin, utan köpte en flaska av deras goda riesling istället.

På kvällen hade vi valt ut en restaurang från TripAdvisor istället. Den visade sig vara ett riktigt fynd, och där fick vi en riktigt kulinarisk upplevelse.

Dag 3 hade vi vikt enkom för att besöka Heviz. Det är en mindre stad, bara en kvart från Kesztely. I byn ligger den berömda Heviz-sjön. Den är helt rund och inte särskilt stor. Vattnet kommer direkt från underjorden och innehåller mineraler och annat nyttigt. Vattnet är ca 32 grader varmt och byts ut av sig självt varje dygn. Sjön är djup, ca 30 meter, till skillnad från Balaton som är 5 meter som djupast. I Hevizsjön har man anlagt ett badhus som sträcker sig ut över halva sjön. Där kan man byta om, duscha och sola på olika däck och där finns också olika restauranger. Jag hittade också en sektion med gyttjebad som jag geggade i. Man köper den tid man vill stanna i badhuset, överskrider man den får man böta per minut! Efter två timmar köpte vi en extra timme för att hinna njuta mer.

Därefter tog vi oss in i byn, fikade och Carina shoppade en fin klänning. På vägen ut ur byn fastnade vi på ett stort loppis med underhållning i form av folkdansuppvisning.
På tillbakavägen gjorde vi ett misslyckat försök att hitta syster-sjön  kis-Balaton (lilla Balaton), men fick ge upp till slut och inse att den var tillägnad fågelskådare only!

Sista kvällen återvände till samma restaurang Tompas etterem igen med hjälp av två cyklar som vi fick låna av Barnabas.
Vi trodde knappast att de skulle kunna göra maten ännu bättre än kvällen innan, men där misstog vi oss! Kalkonen med plommonsås var sagolikt god!

Dag 4 var det dags att packa ihop och fortsätta färden mot Budapest. Vår värdar bjöd som avsked in oss i trädgården att plocka med oss körsbär, det var med lite sorg i hjärtat vi tog avsked av deras vackra hus och deras varma generositet.

Vi valde återigen den vackra östra sidan av Balaton, och hamnade i en by Balatonalmadi i slutet av sjön för lunch. Att döma av trafiken runt restaurangen, verkade det vara ett stort MC-möte i byn.
Sedan sträckkörde vi de nästan två timmarna upp till biluthyraren utanför Budapest. Där beställde vi en taxi, som tog oss direkt till nästa boende inne i Budapest. Där togs vi emot av Eszter, som visade oss sin lägenhet. Ett äldre charmigt hus, och lägenheten hade två rum, kök och en balkong som vette mot en lugn innergård som beboddes av en katt och en sköldpadda.
Tio minuters promenad tog oss till Erzsbet körut, där spårvagnslinjerna 4 och 6 trafikerade frekvent.
Vi hade förbeställt biljetter till premiären av sommarscenen på Margitön, så vi tog spårvagnen ut till ön, och promenerade tvärs över den långa ön tillsammans med andra festklädda människor, innan vi nådde den stora open-air scenen. Kvällen var tillägnad Mendelssohn, och inleddes med hans berömda violinkonsert följt av hans 5:e symfoni, som kallas reformationssymfonin. Det var en skön känsla att sitta där i den goa värmen bland jättepubliken och njuta av vacker musik!

Dag 5 bestämde vi oss för att ta oss upp till Citadellet uppe på Gellert-berget.  Spårvagn 4/6 tog oss runt, över Donau och fram till Moricz-torget. Där fann vi en buss som snart tagit oss upp till toppen. Man kunde inte komma in i fortet där uppe, men vi kunde  vandra runt det och sedan fika, medan vi avnjöt den storslagna utsikten över staden och den stora Frihetsstatyn. Vi hittade en stig som som vi kunde använda för att ta oss ner igen hela vägen (mina underben krävde sedan massage).

På kvällen hade jag bokat bord på berömda restaurang Gundel som ligger upp vid Hjältarnas torg. Vi skulle nu fira vår 6-års bröllopsdag.
På vägen dit passerade vi Hjältarnas torg. Där pågick en annan open-air-konsert som fångade vår uppmärksamhet ett tag. Bilmärket VW hade påpassligt ställt ut speciella stolar byggda av pappkartonger som man kunde sitta på. Orkestern spelade musik av Leonard Bernstein,  från West Side Story och Candide.

Lagom när konserten tog slut, var det dags att gå till restaurangen. Där möttes vi av vänliga värdinnor, som visade oss in till vårt bord.
Miljön var klassisk tidig 1900-tal och en orkester spelade på lagom avstånd. Vi fick en väldresserad betjänt som tog upp vår beställning. När han återkom med våra viner, packade han upp ett litet serveringsbord, placerade våra glas på vårt bord men ett lämnade han på det andra. Sedan demonstrerade han noga hur man provar vinet. Han hällde upp ett rejält glas till sig själv, betraktade det snurrande, luktade, smakade och utstötte diverse gillande ljud. Sedan upprepade han samma procedur med det andra vinet innan det var dags för oss att göra likadant. Jag kände mig tvungen att fråga om han gjorde detta ofta varje kväll. Han nickade, och tillade med en blinkning att han sover gott varje kväll.
Efter att ha njutit av miljön och musiken en stund, serverades en extra förrätt som aptitretare.
Efter ytterligare en kort stund, kom så en servitör in balanserande på två karotter med lock. Han ställer ner dem på vårt bord, och lyfter samtidigt och professionellt på locken och avtäcker våra rätter. Han visste vem av oss som skulle ha vad, trots att de såg likadana ut med locken på! Under låg min oxfilé alá Franz Liszt och Carinas grillade lax, allt utsökt!
Vi beställde trots en viss mätthet även var sin efterrätt, men sedan kom en överraskning. Servitören kom in med en gräddtårta med ett tänt ljus på. Han försökte förklara vad vi skulle göra, vi tog upp en kniv och  skulle just till att gemensamt sticka den i tårtan, när servitören viftade avvärjande med händerna. No No! Här har vi en tradition att man blåser ut ljuset tillsammans! Vi gjorde så och lyckades. Då log han igen och lyfte sedan av toppen på ”tårtan”. Under det stod två glas med varsin extra efterrätt!

Givetvis blev vi också uppvaktade av violinisten och fick önska musik!

Skål och tack för de första och  finaste 6 åren Carina!

Dag 6 ägnade vi återigen åt badets konst. Vi tog oss till vårt favoritställe Lukasc. Där gjorde vi nya upptäckter. En spriraltrappa ledde oss upp på taket av badets byggnader. Där fanns ett stort soldäck, och i andra änden en hiss som tog oss direkt till restaurangen. På Lukasc fick våra ömmande vader en skön och behövlig massage.

Plötsligt fick vi besked om att mitt barnbarn Isak hade fötts i Göteborg! Folkets jubel och mycket glädje!

Kvällen var redan inbokad sedan tidigare. Vi tog oss det ståtliga och vackra till Opera haz för att se den mycket ungerska operan Harry Janoz av Zoltan Kodaly. De hade påpassligt (tack) lagt till engelsk textning. Operan var ovanlig, inte mycket sång, men mer prat och vackra danser. Kodaly hade tänkt att den skulle föra ut ungersk folkmusik i världen, men hans  ambition  räckte inte ända fram. Då skapade han istället en orkestersvit med danserna från operan, och den blev mycket populär istället. Operan bestod av ett antal mer eller mindre fantastiska historier som Harry Janoz berättar för goda vänner på en pub, kanske inte olikt historien i svenska boken/filmen ”100-åringen” eller operan Hoffmans äventyr.  Bl a skulle han  inte bara träffat Napoleon, utan även fångat honom och samtidigt blivit uppvaktad av Napoleons hustru.

Dag 7, sista dagen, hade vi inget inbokat. Så vi bestämde oss för att ta oss utanför Budapest till byn Szentendre. Vi tog oss över till Budasidan av Donau och fram till Batthyany-kajen för att njuta av en båttur på Donau (förra gången vi var i stan på sommaren, gick ingen båt).  Men ingen båt kom nu heller. Till slut gick vi tillbaka till Margitbrons fäste och tog tåget 45 minuter ut till byn. Där kunde vi strosa bland konstnärliga butiker vilt blandade med souvenirbutiker. Vi fyndade lite presenter och åt en lätt lunch. Vi inväntade sedan att hitta båten tillbaka till Budapest istället, men fick av lokalbefolkningen veta att det går inga båtar på måndagar, så det blev till att ta tåget tillbaka igen istället!

Vi tog oss över till Pest-sidan igen och letade efter en restaurang som Tripadvisor pekade ut i närheten av parlamentet. Den visade sig vara lika populär som de påstod och därmed fullbokad. Vi slog oss därför ner på en närliggande restaurang. Men när servitrisen kom, meddelade hon kort att köket hade stängt! (20.30)! Bää tänkte vi och fortsatte en bit till. En restaurang som såg trevlig ut, Budapest Bisztro, fångade vår uppmärksamhet. Jag frågade för säkerhetsskull om deras kök var öppet, och fick undrande blickar. Självklart!
Där fick vi så vår tredje kulinariska höjdpunkt!

Dag 8 innebar hemresa. Eszter var snäll nog att låta oss lämna väskorna i lägenheten tills taxin skulle komma kl 15 så att vi kunde ge oss ut igen. Vi tog oss upp till klassiska Fiskarbastionen och åt lunch där nära Hotell Hilton där vi tillbringat 2 nyårskvällar!

Sedan gick vi ner samma väg som vi gick med nyårsgänget till Art´hotel. Ett besök på saluhallen hör ju till , så det hann vi med också, för att sedan promenera längs Vaci Utca tills vi kom fram till Vörörmarty och cafe Anna.

Snipp snapp snorum, sedan var sagan slut!
Vad vi lärt oss denna gång, att Budapest skall man besöka på våren/sommaren/hösten. Den har SÅ mycket mer att erbjuda när det är varmt.

Később találkozunk!