Lamu 2005 jamuari

Lamu i januari 2005

Efter att två för årstiden ovanliga stormar drabbat oss i Sverige, förmodligen bieffekter av den tragiska Tsunamin (även de djupa havsströmmarna som påverkar vårt klimat har rubbats), ”flydde” vi återigen till Lamu i mitten av januari 2005.

Som vanligt mellanlandade vi i Malinidi efter att ha lämnat Nairobi. Näs vi skulle starta igen, avbröt piloten starten,
började köra runt runt på startbanan medan han gasade som en racerbil som väntar på att få dra iväg.

Slutligen satte han kursen igen och drog på upp. Efter några minuter började styrbordsmotorn att ge ett dunkande ljud ifrån sig, någon längre bak skrek att det brinner i motorn. Motorn slogs av och propellrarna stannade sakta av.

Kaptenen meddelade att en motor inte längre fungerade, men att vi fortfarande hade en som fungerade. Tack för det.
Eftersom man inte hade tekniska resurser för nödlandning i Malindi, vände han söderut mot Mombasa istället,
ca 20 minuters flygning.

Skriken bakifrån fortsatte ett tag till, men vi landade säkert i Mombasa,
egentligen märktes det ingen skillnad på att man gick på en eller två motorer.


Detta är inte den brinnande motorn, utan soluppgången      På Mombasa flygplats fick vi vänta 4 timmar , vi bjöds på
när vi närmade oss Nairobi från London.                           ”flygmat” och kunde köpa vin att dricka i taxfreen. Mysigt!

Gruppen ombord svetsades ihop en del under upplevelsen, och vi fann en svenska ombord, Ingrid,
som skulle bo på vårt hotell! Sedan fann jag tre australiensiska ungdomar som inte hade någonstans att bo än på Lamu,
så efter att ha visat dem vårt hotell på min bärbara (alltid redo) bestämde de sig för att följa med oss.

Efter fyra timmar väntan, varvid jag hann rädda en flaska whiskey som gått av på mitten i Nariobi (hällde över i en tömd vattenflaska), anlände så ett extra plan ända borta ifrån Masai Mara, och vi kunde gå ombord igen.

  
Det var ett ännu mindre plan, ett safariplan, med typ tältstolar att sitta på, och man hade en härlig närkontakt med kaptenen. Så till slut, något försenade, kunde vi äntligen anlända till Lamu! Det var lite av feststämning ombord.

  
Vår dhow Jannat skulle nästa dag avsegla till Zanzibar med tre engelska ungdomar, så vi åt lunch ombord i den ordentligt ombyggda båten. Bl.a. ny brunn med kök hade byggts i fören.

Kändes lite trist att vi inte skulle kunna använda båten nu när den äntligen var färdig, den hade egentligen aldrig varit i bra skick de senaste två åren, oftast legat inne för reparationer.

Tsunamin hade även nått Kenyas kust, här i Lamu märkte man det på att tidvattnet ”went crazy”, det kom och gick i
flera timmar. Vattenståndet nu var också mkt lägre än normalt, vi hörde samtidigt på nyheterna att vattenståndet i
Indien nu var högra än normalt. Förmodligen har vågen orsakat en förflyttning av hela havsmassorna, så antagligen
kommer det lite senare att bli omvända förhållanden, innan det sakta stabilserar sig igen.

Vi hyrde en annan båt och seglade iväg till andra sidan ön Manda, där det finns koraller att dyka vid.
Lite seglarbilder:

  

 

En annan dag tog vi med Ingrid på en seglats runt hel ön Lamu, med övernattning på andra sidan ön vid byn Kipungani .

 
Vår kock ”Doctor” går in i byn för att proviantera.                   Ett vackert segel i glittrande hav

 
Först lunch på lyxiga campen Kizingo

 
och ett bad, innan vi ankrade vid en tom paradisstrand

  
och satte upp våra tält. Vi avnjöt en middag som vanligt läckert tillredd av Doctor. Sedan avnjöt vi solens nedgång
och fullmånens ankomst, ett midnattsbad med bubblor från bottnen som en jacuzzi, fick avrunda kvällen.

 
Nästa dag forsatte vi färden runt ön, sista delen mot öppet hav, men vinden var svag så färden gick lugnt.
Till sist gick vi i land på Manda beach för lunch och bad, på andra sidan såg vi prinsessan Carolines av Monacos hus
i byn Shela på Lamu.

Några dagar senare åker vi iväg till sundet mellan fastlandet och ön Manda därför vi hört att elefanter siktas där.
När man skördar majsen m.m. lockas djuren dit, som då måste simma över sundet.
Vi gick i land på fastandet, och hittade gott om elefantspår, men tyvärr inga djur just då.

Istället fiskade vi, hade dock glömt betet, så pojken hoppade i vattnet, sam över till en mötande båt,
fick några fiskar som vi använde. Det blev en skön tur hem i skymningen.

 
Besökte en dag en vän vid namn Abullahs farm. Han visade mig stolt sin odling som varit i han släkt sedan
farfaderns tid. Där odlades cashew, mango och kokosnötter. Han visade mig också hur man tillreder dem.
Från frukten ovan (nöten sticker ut under frukten), plockas nöten av, en eld tillreds (han använde en gammal
plog som eldstad och en plåtbit som bakplåt) och nötterna börjar brinna efter ett tag, det är oljan i nötternas
skal som brinner, som är kraftigt hudtoxisk, kan användas för att tatuera.

 
Efter ca 10 minuters eldande, kastas nötterna i sanden för att svalna. Sedan knackar man ut den goda nöten ur skalet. 

 
Fick också lära mig att från de trådiga resterna i kokosnötternas skal, tvinnar man mycket starka rep

 
Här besöker vi Moraas hem, och hennes två döttrar, Calles gamla gosedjur kom väl tillpass här.

 
Vi hade tid att koppla av rätt mycket denna gång, hotellet fungerade bra utan vår inblandning .

Fast lite jobb fanns det ju, mest med de familjer vi stöder ekonomiskt, fast det är ju ett tacksamt jobb

Fixade också ihop en liten reklamfilm om hotellet.


För att låta tiden gå i Nairobi medan vi väntade på hemresan, besökte vi giraffen Jock, som fick lite godsaker,
som han slickade i sig med en halvmeter lång grå tunga
.

När vi till slut satt på Nairobi flygplats och väntade på avgången kl 23.30, hamnade vi bredvid en man på cafét,
hans ansikte var minst sagt väderbitet. Han talade nästan ingen engelska, men jag fick fram att han var från
Ukraina, hade seglat som kock på en fartyg till Mombasa. Sedan blivit nekad att mönstra på till hemresan därför att han luktade öl. Så han hade fått ta tåget till Nairobi och köpa en flygbiljett hem via London. Nu hade han suttit på flygplatsen i två dagar. Jag såg i alla fall till att han till slut kom med rätt plan, så hoppas vi att det gick bra resten av färden.

Annars slutade vår resa i malarians tecken. På morgonen dagen innan hemresan insjuknade vi bägge två i malaria.
Så istället för en romantisk kväll med hummer och vin, blev det piller och bitter lemon i sängen.

Tutaonana!

%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet