Lamu 2002

Så var det dags igen att åka till Lamu. Denna gång med andra förutsättningar, då vi numera blivit delägare i hotellet. Jag själv har ansvar för bokningarna och web-sidan till hotellet via Internet.

Vi har även knutit en del agenter till oss som säljer resor till Kenya och vårt hotell,
t.ex. Jambo tours och Dream Camp samt African Latitude i Nairobi.
Jag passade på att fotografera både vår personal och dokumentera alla rum på hotellet.

Det var ett kärt återseende, jag hade haft mailkontakt med Moraa och Omar hela tiden sedan sist,
men det var underbart att träffa dem alla igen, och det kändes verkligen ömsesidigt.

Återigen fick man underbar kontakt staden, många kände igen oss från förra gången,
men vi fick också många nya kontakter.

Vi besökte också olika inrättningar såsom Lamu sjukhus och en av skolorna, se ovan.

Hjälpverksamhet började också blir mer påtaglig, vi blev inblandade i olika stödverskamhetsformer,
det som är givande är att man i det här fallet verkligen får se att hjälpen har avsedd verkan omedelbart.

Margaretha passade på och förverkligade en gammal dröm och skrev kontrakt med en snickare på Lamu,
och hon skall nu börja sälja hans vackra kenyanska möbler via Internet.

En dag traskade vi bort till öns enda sjukhus. Förutom det finns också några privatkliniker.

Vi presenterade oss och blev snabbt omhändertagna av en manlig sjuksköterska, som visade runt oss.
 Anmälan och arkiv


Priserna för olika behandlingar står angivgna i entrén, t.ex. kostar en liten krurisk akutbehandling
250 KES (=30 SEK), en stor kirugisk operation 1500 KES (=180 SEK), en röntgen 300 KES
och inläggning 100 KES per dag.


Vår guide.


De har två läkare och ca 25 sköterskor, vilket är för lite för öns behov.
De har också en ambulans (en av öns enda två bilfordon) samt en tillägsplats för båtar.
De har i princip 4 olika vårdavdelningar, en manlig, en kvinnlig, en mödravårdsavdelning samt en barnavdelning. Alltså ingen uppdelning i specialiteter som vi är vana vid.
Vissa personer vidarutbildar sig från sköterska till ”Medical officer”, som är ett mellanting mellan sköterska och läkare, med mycket praktisk lokal utbildning.

Vi fick se det mesta inklusive vårdavdelningarna och operationsrummet.


Men först fick vi byta om till ”sterilt”


Sterilförrådet utanför op-rummet.



De vanligste sjukdomarna som behandlas är förstås malaria.
Här gör man ”reklam” för poliovaccination som del av ett nationellt projekt.
Hudsjukdomar ser de inte så mycket av, inte bara beroende på patienternas mörka hudfärg,
utan därför att de inte lider av det mångfald som vi har, kanske också att de inte söker för det.


Även ett sjukhus kan vara vackert, kanske är det även vilsamt för patienterna?

En dag traskade vi bort till öns enda sjukhus. Förutom det finns också några privatkliniker.

Vi presenterade oss och blev snabbt omhändertagna av en manlig sjuksköterska, som visade runt oss.
 Anmälan och arkiv


Priserna för olika behandlingar står angivgna i entrén, t.ex. kostar en liten krurisk akutbehandling
250 KES (=30 SEK), en stor kirugisk operation 1500 KES (=180 SEK), en röntgen 300 KES
och inläggning 100 KES per dag.


Vår guide.


De har två läkare och ca 25 sköterskor, vilket är för lite för öns behov.
De har också en ambulans (en av öns enda två bilfordon) samt en tillägsplats för båtar.
De har i princip 4 olika vårdavdelningar, en manlig, en kvinnlig, en mödravårdsavdelning samt en barnavdelning. Alltså ingen uppdelning i specialiteter som vi är vana vid.
Vissa personer vidarutbildar sig från sköterska till ”Medical officer”, som är ett mellanting mellan sköterska och läkare, med mycket praktisk lokal utbildning.

Vi fick se det mesta inklusive vårdavdelningarna och operationsrummet.


Men först fick vi byta om till ”sterilt”


Sterilförrådet utanför op-rummet.



De vanligste sjukdomarna som behandlas är förstås malaria.
Här gör man ”reklam” för poliovaccination som del av ett nationellt projekt.
Hudsjukdomar ser de inte så mycket av, inte bara beroende på patienternas mörka hudfärg,
utan därför att de inte lider av det mångfald som vi har, kanske också att de inte söker för det.


Även ett sjukhus kan vara vackert, kanske är det även vilsamt för patienterna?

Hjälp kan vara i många former.
Att vi bedriver hotell på Lamu är en form, vi har 12 anställda som annars vore arvbetslösa,
att locka dit turister är också en inkomstkälla för befolkningen.
Många kommer till oss för att få personlig hjälp.
En man i 40-års åldern besökte oss för att få bidrag till att resa till Tanzania för sin sjukdom.
Han sa sig ha varit hos alla läkare på ön utan att få hjälp för sin yrsel sedan 2 år, och eftersom den ”härstammar” från huvudet, ville han åka dit och få sin skalle röntgad.
Man kan inte bara ge pengar till alla som ber, hur gärna man vill, så vi började undersöka honom själva.
Fann direkt att han led av högt blodtryck, och vi bad att få tala med hans läkare, vilket vi fick.
Hans ”medical officer” arbetade på en privat klinik nära vårt hotell.

Eftersom de inte har datajournaler, tog det dem dock ett dygn att hitta hans journal.
I den stod det att han led av malaria, som de flesta i Afrika.
När vi påpekade om blodtrycket, ville han testa det i några dagar.
Vår ”patient” kom varje dag till oss och berättade hur det gick, han trodde
fortfarande inte att de skulle kunna hjälpa honom, de hade inte ens testat honom för malaria.
Så vi gick dit igen och då blev han testad och var positiv. Man hade också bekräftat
att han hade högt blodtryck, så han fick malaria- hyerptoni och lugnande medicin
(han var lite fixerad vid sina besvär). När han skulle betala för allt (ca 100 kr),
visade sig att han hade inte råd till detta heller. Vi överlagde, erbjöd honom ett lån,
men då svarade han spontant: men vad händer om jag dör innan, skall min fru då betala?
Alltså tog vi hand om hans läkarräkning till slut. Ett dygn senare kom han tillbaka till oss,
helt överlycklig, för nu var hans besvär borta. Dock en droppe i havet.


Margaretha såg en liten pojke med kraftig ögoninflammation, så vi tecknade till hans mamma
att vi gick med honom till kliniken. Kostnad, 30 kr för konsultation och behandling, vilket
de inte hade råd till själva. Nästa dag var pojken återställd.
Det visade sig att han hade tre syskon, varav ingen hade råd att gå i skolan.
Margaretha har nu tagit på sig att bekosta deras skolgång, läromedel och skoluniformer,
ca 500 kr / kvartal. Mamman sa att det var en välsignad dag när vi fann pojken i dörröppningen.

Tre äldre kloka män i staden är utsedda till att vara en kommitté , som bestämmer
vilka barn som skall få hjälp till skolan, de känner till de flesta familjers situationer.
Så all hjälp slussar vi till dem, som sedan har till uppgift att fördela efter behov.
Att de tre sedan håller ett öga på varandra är ingen nackel förstås.

Så här ser vår samlade personalstyrka ut, gissa vem som är chef av dem?


Näe, det är kvinna längst till höger, Moraa.
Det är en tuff uppgift i en kultur som av tradtion är mansdominerad!

Vi har passat på att piffa upp hotellet, bl.a. matsalen har fått lite utsmyckning.

Om man tittar ut från hotellet, så ser man de nära omgivningarna.

Tänk vad lite blommor kan göra mycket?


Men här är det svårt att se skönheten. Vi kommer att köpa upp tomten,
som ligger bakom vårt kök, för att kunna rusta upp där och bli av med åsnor och flugor.
Kanske anlägga en liten trädgård…


Detta är ett ”tornrum”, som kallas Angalia (titta).
Här vilad jag ibland på eftermiddagarna,
vilande till den svalkande havsbrisen från Indiska oceanen…

En dag bjöd vi in en sim-sim försäljare och hans fru, för att hon skulle lära oss och vår kock Raphael
hur man gör dessa goda kakor. Det är sesam-frön som blandas med smält socker-jättgott!

 

Detta är vår huskatt, kom för två år sedan och vägrar ge sig av.
Hon kallas Pip-Lisa, därför att hon alltid piper.
Hon är rasist, går bara till vita personer
(kanske därför att det i vår kultur ingår att gosa med djur?)
Hon håller iallfall andra katter och möss på stången.
 
Hon valde att bo i Kalles säng nästan varje natt, undrar hur det går nu när vi inte är där?

Vi gjorde inte lika många utflykter som sist trots att vi denna gång stannade dubbelt så länge,
d.v.s. 3 veckor, men allt man gör blir minnesrikt.
På vår väg till grannön Manda för att tillaga vår fiskefångst,
såg vi denna procession av getter.

Här är ett axplock av andra varma och trevliga händelser:


Kalle kommer hem med dagens fångst tillammans med en kompis-gäst från Frankrike, Victor.


Hans och Carina visar sig i hela sin längd på Manda



Så här transporteras det mesta till Lamu, från dhow till ön via burna säckar.
Därifrån vidare genom att lastas på åsnor, det enda transportmedlet på land.


En procession med Marbou-storkar


Denna stämningsfyllda bild fick jag betala med en lång stunds utskällning från kvinnan i svart,
fortfarande när hon försvunnit ur sikte, hördes hennes skällsord klinga…
Det var otur att hon skulle vända sig om just när jag knäppte.


Kalle och jag blev hembjudna till Omar för att få uppleva en äkta muslimsk måltid.
Sittande på golvet delade vi ett fat med ris, i vilket man blandade in fisk- och köttbitar,
sås och grönsaker.

Så här löser man problem med motvikt…

Här är vi ute och fiskar, först fick Kalle…


Koncentrerad styrman


Göran och Britt, som också är delägare i Jannat House…


deras dotter Diana tas väl om hand av Kalle.


Inte behöver man ekolod här för att hitta väg in bland korallreven!


Dags att börja tillaga fångsten.


En god kryddning bidrar till smaken, piri-piri och salt är allt som behövs.


Här är det lätt att få Robinson-känsla, de enda fotspåren är våra egna, eller…?



En katt lurar i busken, ivrigt väntande på våra fiskrester.

 

Vissa blev bjudna på ett muslimskt bröllop mellan en 14-årig flicka och henne16-åriga fästman.
Flera hundra flickor festade i ett rum där alla pojkar var förbjudna, så även slöjorna kunde åka 
av…

Plötsligt kännes en klänning igen som skänkts bort förra gången vi var här,
den hade hamnat på brudens moster, framme till höger i bild.


Nej, det är faktiskt en neger-flicka, som är albino. Det fanns tre albinos i Lamu.
Det fascinerande är att de ser ut precis som en vit människa när pigmentet saknas, tankeväckande?

En dag åkte vi över till grann-ön Manda för att gå på Walking safari.
Lamu är en sandö med grundvatten, till skillnad från Manda som numera saknar dricksvatten,
men istället har mycket bra jord. Därför har många en liten farm på Manda, shamba kallas de,
där de odlar, majs,tomater, pumpor, sim-sim, meloner m.m.
Vi passerade en del shambas under vår jakt på djur.
Det enda jag såg (under en sekund) var en dik-dik, en slags liten antilop, kanske en halv meter hög,
som skuttar som en kanin. Vi såg också mycket gamla träd.

Här besöker vi en shamba.

De hade både traditionella fågelskrämmor, såväl som levande, uppflugna på träställningar beväpnade med slangbellor med vilka de ”besköt” fåglarna. Ett annat problem är ibland apor som stjäl majsen.
För det bygger de fällor, burar som de blir inlåsta i. Sedan flyttar de apan till ett annat ställe.
Hakuna matata.

Man har alltid någon som ser till ens shamba, en person som bor på farmen inder ett palmtak.

%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet