Budapest november 2016

Budapest: så var det dags igen, efter lite räknande kom vi fram till att det är 13:e resan för mig, 7:e för Carina och 2:a för Per & Gittan.

Vi har nu övergett Wizz Air med sina krångliga och unikt besvärliga  bagageregler. Istället åker vi numera Ryan Air som har samma regler som  de flesta andra bolag, och som dessutom håller flygtiderna exakt (med Wizz fick vi oftast vänta 1-2 timmar).
Flygbiljetterna gick på 1100:- per person t.o.r. från Kastrup.

Vi åkte i Pers limousine direkt till P17 parkeringen på Kastrup, det kändes skönt att slippa kommunala åkmedel, som ofta krånglar med tiderna. Kändes ovanligt att starta utomlandsresa  i mörker. P17 ligger halvvägs till Dragör och kostade 360 DKK  för de fyra dygnen. En shuttle buss tog oss sedan direkt in till terminalen.
En god Kastruppizza intogs i väntan på flygets avgång  21:55.
Punktligt lyfte vi och landade i ännu ett väntande mörker.
En förbeställd taxi stod som vanligt och inväntade oss, och vi färdades snabbt genom ett öde Budapest, över Donau och upp på Buda-sidan fram till vårt stamhotell Papillon.
Denna gång hade vi bokat 2 av deras lägenheter, som visade sig ligga ett kvarter bort från själva hotellet. Rummen hade lite olika i standard tyvärr. Sedan tog sömnen över och förflyttade oss till nästa morgon och frukost i restaurangen.

Vi bestämde genast för att ge oss över till Pest-sidan och tog spårvagn 4/6 över floden via Margitbron, bytte där direkt till linje 2 och fortsatte bort längs med floden, rundade den ståtliga Parlamentsbyggnaden  och fick sedan stopp då något högdjur skulle tränga sig före i svarta limousiner från Parlamentet. Vi åkte sedan vidare tills vi var i jämnhöjd med Vörösmarty-torget.
Jag filosoferade en stund över lyckan att kunna åka gratis på alla kommunala medel i Ungern såsom pensionär…
Sedan spatserade vi längs Vaci Utca gågata och fönster- respektive realhandlade, innan vi traditionsenligt stiger andäktigt in i  Gerbeaud café och inandas en blandning av utsökt bakverk, vackert underhållet trä och kvardröjande 1800-talsluft. En god öl och lunchmacka låter sig avnjutas.

Därefter med sockerförstärkning i blodet fortsätter vi över Kedjebron och tar oss kämpande uppför backarna på Budasidan tills vi kommer upp till gamla staden och den häpnadsväckande Fiskarbastionen med sin övergripande utsikt över staden:

Därefter hade vi planerat att besöka vår favoritrestaurang Margitkert etterem, men tji fick vi! Den var stängd för renovering i november. Så vi fortsatte nerför backen, passerade en annan restaurang som vaktades av en skällande hund. En man på en innergård vinkade inbjudande men miljön så lite taskig ut, och andra gäster verkade mest vara osynliga.
Så vi fortsatte ner och närmade oss Margitbron, när Gittan pekade på restaurang  som hon hört talas om:  Trófea Grill Étterem Buda
I
 denna restaurang ( det finns 2 till i staden)  betalar man en fast  summa, och får sedan äta OCH dricka hur mycket man vill för 180 SEK!
Denna idée hade inte funkat i Sverige, då hade man fått bära ut gästerna, men här fungerade det som tänkt.  Bland 100 olika rätter hämtade man själv det man gillar, eller så många man orkade i alla fall.
Vid en monter kunde man dessutom peka ut vilket rått fisk, kött eller kycklingrätt man ville ha, varvid en trött och lite missmodig ung man fräste till dem. Öl, champagne och vin sa man bara till så kom det  in direkt tills man var nöjd. En sak fick man dock inte äta:

Därefter tänkte vi promenera över Margitbron, men på grund av lite tidsbrist tog vi spårvagnen två stationer och gick därefter in på Budapest Jazz club. Där visade jag upp våra internet biljetter vid ingången, men blev hänvisad till biljettluckan för att ”byta dem till riktiga” biljetter.
Väl där blev jag strax hänvisad tillbaka till ingången, men med överhängande risk för att hamna i någon slags ping-pong match sa jag till att jag redan varit där. Flickan hoppade då tjänstvilligt ut ur sin kur och instruerade tjejen vid ingången, sedan kunde vi äntligen gå in.
Där skulle uppträda en kvinna som kallar sig Pankastic med en grupp med duktiga musiker, det fanns en förhandsvisning på klubbens hemsida, men det var inte samma musiker som på videon, hon hade bytt ut dem till jazzmusiker, och låtarna blev också mer jazziga på gott och ont. En del klassiker som Ellingtons Caravan kunde också avnjutas.

Pankastic!

Det vackra vädret fortsatte även nästa dag (sol och 10 grader), så vi bestämde oss för att tåga upp till Buda hills. Carina fick dock tyvärr avstå, hon var tvungen att tentamensläsa till sin kurs i mikrobiologi.
Vi andra tog oss bort till den lilla stationen där bergståget avgår, klättrande under djupt muller och skakande på sina kugghjul, förbi den ena byn efter den andra, innan den slutade  ca 500m över havet.
Därifrån gick vi bort till barnens järnväg, köpte biljetter för senare nedfärd, och påbörjade en skön promenad genom skogen ända till foten av tornet JanosHegy. Där i solgasset intill linbanan, som vi inte vet vart den går, avnjöt vi medhavd picnic.
Sedan påbörjade vi en kort nedstigning till en station på barntågets sträckning som heter samma som tornet, Janos-Hegy.
Efter en kort stunds väntande, inkom ett ”tuffande” dieseltåg med två vagnar. Vi klättrade upp i en och omfamnas av värmen från en vedeldad kamin vars doft fick mig att förnöjt  tänka på en bastu.
Tåget tog oss sakteliga och tryggt nerför bergets andra sida, medan två skolflickor i uniform klippte våra biljetter efter noggrann kontroll,  sedan ropade en av dem ut nästa station med hög lite blyg röst.
Gittan försökte kommunicera med dem på engelska, men det gick inte alls. En äldre kompis till dem översatte dock så gott hon kunde.
Järnvägen startade på 1940-talet i ryska anda, en av de få saker som överlevt oförvanskat från den tiden (torget Moskva ter har fått byta namn til Szell Kalman ter t.ex.). Skolbarn får utbildning och ledigt från skolan för att tjänstgöra här vissa dagar.

På kvällen skulle vi till Operan, men innan krävdes lite god mat, vi hade hittat Magdalena Merlo étterem kávézó på Tripadvisor, den låg bara 10 minuters gång från Operahuset. Mycket trivsamt ställe med god mat. Sedan en motionerande gång till Budapest Operaház, där vi skulle avnjuta ytterligare en välkomponerad rätt:
Khatjaturians balett Spartacus . Här kan man se  Bolshoi teaterns version av balettens vackra  pas-de-deu med temat till Onedinlinjen. Vår föreställning var minst lika bra, fantastiskt duktiga musiker, dansörer och tjusig effektfull scenografi.
Ett glas Tokaj i 1:a pausen, och sedan var lyckan fullständig.

Sista heldagen var bad inplanerat på Gellert, men eftersom både Per och Gittan blivit förkylda, så tog de en egen tur till West End Shoppingcenter och lunchade på New York Cafe.
Eftersom Carina och jag varit på Gellert  många gånger innan, tog vi därför till Lukasz fürdö badet istället som ligger mycket nära hotellet. Där njöt vi hela eftermiddagen i olika bassänger med temperaturer från 32 till 40 grader och svavelhaltigt vatten från underjorden, ångbastu med svavel och massage på deras massageavdelning.
20 minuter massage + hela badet gick på 270 SEK per person.

Sista kvällen hade vi förbokad på Matyas Pince restaurangen som ligger bekvämt inom  spårvagnsavstånd, efter ett tips från en ungersk dam i Helsingborg. Nu hade det börjat regna, så vi tågade på med hättor uppfällda som en grupp munkar och nunnor. Väl inne mottogs vi av en artig flicka som tog hans om våra våta kläder, och sedan visade oss ner i källarvalven till ett bås för fyra. Vi upptäckte dock att två av oss inte kunde se ut på den plats där man skulle ha showen, en dansuppvisning i Ungersk folkdans, men det var inte att göra mycket åt, lokalen var fullbokad. Så vi fick flytta runt lite under föreställningen.
Vi fick beställa och fick in vår mycket goda mat medan orkestern spelade blandad musik i zigenartappning. Plötsligt invaderas lokalen av ca 70 män som tar plats vid de övriga borden, de hade fortfarande de våra kläderna på sig och la dem bara enkelt på stolsryggarna.
Märklig skillnad, tänkte vi. Efter den händelsen upphörde servicen för vår del, all energi ägnades istället helhjärtat åt den nya gruppen.
Jag fick gå ut och nypa tag i en servitör för att få tag i menyn inför dessertvalet. Vi lyckades undvika att bli uppbjudna av det ungerskdansade paret innan de avslutade sin uppvisning.
Som dessert valde vi Gundels berömda pannkakor, Palacsinta.
Fyllda med valnötskräm, översvämmade med chokladsås och uppeldade med Rom (flamberade):

På vägen tillbaka till hotellet såg vi  uppe på Kastellet dess  beskyddare i molnhöljt trolskt ljus:
20161105_214801

Avresedagen medgav bara tid för ett besök på Starbucks café på närliggande torg.
Sedan kom vår trogna taxi punktligt och transporterade oss ut ur Budapests kärna.

Just när vi klarat av incheckningen utan problem. stängdes avgångshallen av  med poliser och hundar, och vi fick gå runt till ankomsthallen och därifrån upp till säkerhetskontrollen och det väntande Ryan Air planet.
Tack goa vänner för en härlig resa tillsammans! 

%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet