Mitt författarskap

Mitt författarskap

Jag har nu även börjat ägna mig åt författarskap och skriver deckare,  arbetar för närvarande simultant med en trilogi om den malmöitiske poliskommisarien Rolf Mårtensson.

Sidovattenhinder

I första boken ”Sidovattenhinder”, får Rolf ta hand om ett mord på Svalövs golfbana, samtidigt som han förfasar sig över golfare i allmänhet. Såsom skild framlever han sitt liv på Bulltofta med sin katt Sherlock som ivrigt stödjer honom i husses jakt på ny kärlek, samtidigt som fler mord trillar in på Hudkliniken i Malmö. Han tvingas vända upp och ner på kliniken, och finner då till slut tre misstänkta, varav två verkar följa samma lukt av pengar som till slut leder  till Genève.

Denna bok är mycket baserad på olika upplevelser när jag arbetade under 25 år på Hudkliniken i Malmö, samt på mina trevande slag in i golfvärlden.

[read more=”Läs introduktionen” less=”Göm texten”]

Det välslagna gräset vilar stilla i morgonsolen vars värmande ljus morgontrött kämpar sig fram genom kvardröjande dimstråk.  De enda ljud som hörs är från nyvakna men pigga småfåglar i omgivande buskar och träd. En svag morgonbris får flaggorna vid hålen att lojt röra sig sakteliga. Stilla vatten syns här och var längs golfbanan, dess vattenspeglar återger skimrande och glittrande den omgivande storslagna naturen. En morgonpigg svala seglar elegant fram över ett vattendrag och noterar först nyfiket med sedan ointresserat den mörka skuggan som framträder i vattnet. Golfbanan slingrar sig över nejden, uppför och nerför backar som en väldig men orörlig orm.

Bredvid det röda huset vid banans start står en ensam bil, täckt av nattens fuktiga sommardagg. Inte en enda människa syns inom överskådligt synfält.

Hela banan tycks andäktigt hålla andan inför den hemlighet som snart kommer att avtäckas.

[/read]

En tangolärares död

I andra boken ”En tangolärares död”, blir han uppmanande av sin son Björn att börja på en tangoskola i Malmö. Där träffar han på läkaren Pernilla, och tycke uppstår som det heter. På en dansuppvisning blir dock det inbjudna argentinska paret Victor & Maria nedskjutna framför ögonen på alla. Rolf tar upp jakten på attentatsmannen, men blir drastiskt påkörd på gatan och hamnar på neurokirurgen i Lund. Efter en kort tids återhämtning följer han dock det snabbt kallnande spåret till Buenos Aires, men tvingas  återvända besviken. Trots det hamnar han öga mot öga med den ökände yrkesmördaren Charlie från Honduras, och en kuslig envig utspelas till slut i den lilla idyllen Mölle.

Innehållet är inspirerat från mina egna upplevelser och känslor från Tangons underbara värd, som jag introducerades i 2009 hos Paul och Marias skola Tangoakademin i Malmö. Via tangon fann jag också mitt livs kärlek Carina.

[read more=”Läs introduktionen” less=”Göm texten”]

Rolf Mårtensson öppnar mödosamt sina ögon. Hans ögon plirar undrande som hos ett nyfött barn som för första gången skådar ut i världen.  Starka gula gatljus möter skärande hans ögon och tvingar honom att kisa.
Utsträckt på en gata i ryggläge känns det som om allt logiskt tänkande försvunnit. Vad gör han här? Det verkar som han hamnat en Salvador Dalí-värld där ingenting stämmer längre. Okända människor passerar snabbt revy förbi honom. Men han känner igen sin kollega Johan som tittar ner på honom med skräckslagna ögon. Långsamt tränger sig Johans röst fram genom ett töcken och når till slut fram till Rolfs medvetande.

– Hur mår du Rolf? säger rösten med en egendomlig klang men med ett försök till lugnande tonfall.

Rolf försöker bara nicka, men det verkar inte lyckas. Han måste erkänna för sig själv att han har ingen aning om hur han mår. Han börjar istället tänka på sin katt Sherlock. Fick han mat i morse? Och fick han själv med sig glasögonen när han körde iväg? Var är de nu isåfall?

– Ligg bara stilla Rolf, det är en ambulans på väg, det kommer att ordna sig, avbryter Johan Rolfs tankegångar och lägger lugnande sin ena hand på Rolfs axel.

Rolf stirrar lite lojt undrade på honom. Ambulans, varför det? Han ligger bra här, det börjar kännas varmt och ombonat och han har inget behov alls av att röra på sig, vilket bekräftas av hans nertonade kroppssignaler.

Runt omkring sig ser han olika människor som samtalande tittar nyfiket ner på honom. På lite avstånd ser han en polisbil med blinkande ljus som verkar ha felparkerat, den ser ut att stå tvärs över gatan och spärrar av gatan. Han känner att han vill protestera mot detta.

Men i bakgrunden hör Rolf sirener och får en association till att han befinner sig på en brottsplats. Han gör ett misslyckat försök att flytta på sig, men kroppen verkar inte lyda. Samtidigt närmar sig sireners genomträngande ljud som stiger i ton, och till slut blandas ljud med ett blinkande sken till ett förvirrande kaos i hans hjärna. Han hör bildörrar som öppnas och stängs, och ett metalliskt skrapande följ av en duns och strax dyker en bår upp i hans synfält.

Två ambulansmän stannar upp bredvid honom och böjer sig ner, betraktar honom noga och börjar lugnt med att framföra för Rolf märkliga frågor.

– Vad heter du? frågar den ene prövande.

Rolf ids inte besvara sådana simpla frågor. Han låter istället sin blick ointresserat återvända till Johans välkända och trygga ansikte.

– Ser du hur många fingrar jag håller upp, försöker den andre ambulansmannen och håller upp tre fingrar framför Rolfs ansikte.

Rolf bara stirrar klentroget på honom med ett försök till höjda ögonbryn. Frågan kändes verkligen förnärmande. Han ser visserligen fingrar, men antalet verkar märkligt nog okänt för honom.

När han inte svarar, känner Rolf hur någon lyfter hans huvud och rör vid hans bakhuvud.

– Det känns kladdigt där, vi tar ryggbrädan och fixerar huvudet för säkerhets skull, hör han ambulansmannen yttra, och noterar att den ene snabbt försvinner. Rolf tänker lite besvärat att de inte behöver göra sig något extra besvär för hans skull, han klarar sig själv!

När mannen återvänder, tar bägge sjukvårdarna tag i Rolfs kropp och han känner hur han rör sig upp när de försiktigt lyfter över honom på båren, men rörelsen utlöser känslor inom honom över någonting som inte stämmer, något fasansfullt. Hastiga minnesbilder med en hotande svart bil utan lyse som obevekligt närmar sig honom, samtidigt som en mörkfigur springer mot honom med ett svart vapen från motsatt håll, passerar alltför snabbt revy framför hans dunkla medvetande. Hans puls stiger hastigt och får hans huvuds ådror att pulsera smärtsamt, han drabbas av en outsägligt stor oro när han i samma ögonblick minns att han lämnat Pernilla ensam.

Men just som de sakta låter honom landa och huvudet träffar båren varvid en motrörelse skapas som fortplantar sig in i huvudet, försvinner Rolfs medvetande bort till en behagligare, tom och svart värld utan några som helst bekymmer.

[/read]

Den ofrivillige hjälten

I den tredje boken ”Den ofrivillige hjälten”, åker Rolf & Pernilla i sällskap med  kollegan Johan och hans fru Lena på semester till den Kenyanska ön Lamu. Efter en äventyrlig flygresa, tvingas Pernilla ta hand om en knivstucken man vid namn Mac vid ankomsten.  Mannen försvinner sedan från sjukhuset tillsammans med innehållet i en lyxcamps kassaskåp. Amerikanska flottan anländer till ön, tillsammans med amerikanska politiker för att säkerställa de nyupptäckta oljefyndigheterna. Macs stöld sätter dock käppar i hjulet för dem. Medan Rolf och hans sällskap upptäcker de vackra omgivningarna, vecklas samtidigt hela sambandet upp för dem, bit för bit, och Rolf bistår sin lokala kollega Astrash i sökandet efter de stulna dokument som alla nu letar efter.

Under 15 år var jag delägare i ett litet hotell på Lamu och upplevde i början många resor, expeditioner  och möten med människorna på denna fantastiska ö i Kenya.

[read more=”Läs introduktionen” less=”Göm texten”]

Kenya 5 Juni

Skrik och en känsla av att hänga i luften återför Rolf Mårtensson snabbt till de medvetnas plan från den djupa sömn han hamnat i så fort de lyft från Wilson flygplatsen i Nairobi. En luftgrop som följd av att de passerade ett mindre molnsystem hade utlöst såväl skriken hos passagerarna som de olika blandade magkänslorna. Rolf fick en stark känsla av olust som han inte upplevt sedan barndomens tivoli-åkande. Han återupptar tuggandet av den ingefärskaka som flygvärdinnan serverat just innan han föll i välbehövlig sömn. Ingefära är bra mot illamående tänker han. Han hade misslyckats med att sova mer än ett fåtal minuter på planet mellan Amsterdam och Nairobi. Kenya Airways stolar inbjöd absolut inte till sömn. Smala och ingen plats att sträcka ut långa ben som drabbades av krypningar när de inte fick röra sig fritt. Inte heller generöst med gratis alkohol lugnade honom tillräckligt, det fick nästan motsatt effekt. Men de sövande bullrande motorerna på detta lilla plan lyckades genast bättre med att försänka honom i djup och omedelbar sömn. Hans lyckliga snarkningar dränktes tack och lov för det mesta av motorbullret.

Det hastiga uppvaknandet överensstämmer bra med den mellanlandning som besättningen just börjat. Det lilla inrikesplanet sänker sig nu snabbt ner mot Malindi flygplats och kommer strax ut under de lätta molnen och landar.

De båda turbopropmotorerna stannar med ett inledningsvis korken-ur-flaskan liknande ljud och sedan med långsamt kvardröjande rörelser hos de flöjlade propellrarna efter den korta taxningen in till plattan framför ett lågt vitspacklat hus.

Kaptenen uppmanar alla att lämna planet under den halvtimme det tar att lämna av och släppa på nya passagerare. Under tiden går de över den heta plattan mot den fängelseliknande byggnaden med galler för de glaslösa fönstren och njuter av den sköna värmen som slår emot dem när de lämnar planet. Både där inne och utanför huset finns vakter som tycks kontrollera att ingen oavsiktligt går för långt bort. Det är varmt här inne, och svetten började så smått att leta väg utmed resenärernas alltför varmt klädda kroppar.

Rolf anhåller om att få gå på toaletten, och en vakt pekar bort mot en dörr. Han går bort mot den med sin karakteristiska gång, överkroppen dissocierad gentemot underkroppen så att hans överkropp alltid är lite vriden åt höger. Han passerar in genom en gul dörr med en liten skylt föreställande en manlig könlös streckgubbe, och kommer in till herrarnas toalettutrymme som består av tre öppna bås som ser lite smutsiga ut. Han krockar förskräckt med en jättestor padda som sitter inne det första båset och blinkande iakttar honom. Rolf fortsätter till nästa bås som är helt tomt, lättar sitt vatten i den ringlösa skålen, sköljer av händerna och kastar en blick i en smutsig sprucken spegel på väggen.

Han får syn på sitt lätt trötta 50+ ansikte i badrumsspegeln. Han noterar att under den långa flygresan har skäggstubben kring hans grånande skägg får en ny chans att växa till sig. Hans halvlånga grånande raka hår, en gång i tiden helt svart, trillade uppgivet och svettigt nerför hans huvuds sidor och lämnade hans höga panna naken. Ett antal rynkorna som också verkar ha utökats under flygningen, lämnar honom dock oberörd. Inget att göra åt det heller.

Han återvänder snabbt till sitt sällskap. Så länge det rör sig om paddor är det inte så farligt, intalar han sig, däremot slingrande ormar har han svårt att hantera. Dessa utgör därför den enda brasklapp han haft mot att åka till Afrika. Bara tanken på trädormar, kramande och bitande ormar gjorde honom rejält nervös. En hotande man med pistol eller kniv i handen däremot, det kunde han hantera bra.

Efter det korta avbrottet uppmanas alla att åter äntra det lilla svenskbyggda planet av modell Saab 340. Rolf sjunker åter ner i stolen på plats 10A, trots att det hade stått 15C på hans biljett. Problemet var dock att det bara fanns tolv rader i planet, men det verkade fungera ändå, ingen tvingades sitta utanför flygplanskroppen. Planet som har två säten på ena sidan och ett på den andra, rymmer totalt 34 passagerare, därav namnet, men 340 var nog ett uttryck för önsketänkande.

Rolf spänner fast sig och vänder sig mot Pernilla för att se till att hon gör det samma. Hennes långa svarta lockiga hår svajar runt när hon böjer sig fram för att koppla in bältet och det snuddar mjukt vid Rolf kind. Hans ögon får ett stilla leende som avslöjar hans uppskattning av den oväntade beröringen.

– Jaha, då återstår bara sista resan, säger Johan Bergström glatt som vänt sig om mot dem på raden framför, och drar högra handen genom det kraftiga lite rufsiga svarta håret, medan de två motorerna vinande startar upp igen en efter en.

– Ja det hoppas jag, svarar Rolf, samtidigt som den första motorn tänder till och propellern får snurrande fart och Rolf fylls av avlägsna igenkännande lyckokänslor.
– Det är varmare här vid kusten, jag frös nästan i Nairobi! fortsätter han, jag började nästan bli lite orolig  att man överdrivit hur varmt det är i Afrika.

–  Lite varmare, det är väl en underdrift! Här är nog 30 grader. I Nairobi var det bara 18. Det är för att staden ligger så högt, jag tror att den ligger på nästan 2000 meters höjd, replikerar Johans fru Lena och klappar ömt Johans helskägg. Hon noterar att Johan rycker till lite avvisande till av hennes rörelse, drar tillbaka handen och rättar sedan till sina ovala gröna glasögon som förskjutits av rörelsen. Hon konstaterar med en känsla av obehag att de har mycket att bearbeta under sin semester nu.

Flygplanet har nu varvat upp bägge motorerna, och taxar fram till början av den enda banan som finns. Piloten låter motorerna rytande varva upp och ner, ungefär som man brukar göra med rallybilar eller motorcyklar, samtidigt som planet rör sig runt i en snäv cirkel. Hostande ljud hörs ibland från en motor.

–  Konstiga vanor de har här när de skall starta, undrar Pernilla lite illa berörd, de liksom tar sats?

Men just då rätar planet upp sig från sin cirkelrörelse och rusar snabbare och snabbare fram längs med startbanan. Strax får det lyftkraft när undertrycket på vingarnas ovansidor blir tillräckligt stort.

Med en brant vinkel gentemot himlen stiger planet snabbt och Rolf känner hur han pressas bak mot stolsryggen av kraften. Härligt, tänker han och njuter av att känna styrkan och kraften. Han har alltid älskat att flyga. Han vet att det beror på att hans far varit stridsflygare. Han har dock aldrig känt behov av att gå i pappans fotspår. Han kom till insikt om detta redan i unga år på lekplatsen i Ronneby utanför det gröna huset de bodde i. Där fanns en rödmålad karusell. Han envisades med att åka med runt när andra satte fart på den, men fick varje gång dra sig in till mitten för att i görligaste mån undkomma centrifugalkraften och inte må alltför illa. Skulle man bli pilot, tänkte han, så måste man klara av att snurra runt utan att spy.  Så med tanke på detta insåg han i tidiga år att han måste välja en annan bana i livet. Pappan hade varit en djärv äventyrare som alltid utforskade gränserna. Rolfs egna gränser var dock betydligt mer begränsade. Han drog sig alltid för att utmana sig fysiskt, att hoppa bock under gymnastiktimmarna fungerade inte alls. Inte heller att rulla kullerbyttor.

Någon gång ibland kommer han på sig med att tänka lite sorgset att han kanske skulle ha klarat av att följa pappans yrkesval om han hade kämpat mer för det, men kom varje gång fram till att det nog var bäst som skedde, och då slapp han känna dåligt samvete för det. Hans pappa hade heller aldrig ens en gång närmat sig den frågan, utan överlät vist till Rolf att själv forma sin framtid.

Men Rolf hade varit lycklig de gånger när hans pappa tog med honom upp i luften, oftast i en SK16, det militära skolplanet som hade bara en propeller och två sittplatser. Hans pappa monterade strupmikrofonen på Rolfs hals så att de hjälpligt kunde höra varandra och överrösta det starka motorljudet från den 600 hästkrafter starka Prat & Whitney motorn.

Känslan, när pappan sittande i brunnen framför honom, började veva fram och tillbaka i spaken som satte fart på startmotorn med ett stegrande vinande ljud, genljöd honom var gång han tänkte på det, spänningen steg i takt med varvtalet. Sedan kom hostandet när han tryckte på startknappen och propellern började snurra, planet satte kraftfullt fart och lättade snabbt.

Hans lyckokänslor kände inga gränser när pappan sedan överlät spaken till honom, det kändes som om han hade hela världen i sin hand när planet och himlen rörde sig följande handens rörelser, kombinerat med lyckan över det ansvar som pappan överlät till honom.

Rolf delade aldrig sina upplevelser från karusellen med sin pappa, men det var som om han förstod ändå. Ingen av de gånger de flög tillsammans utförde pappan därför några avancerade flygrörelser som definitivt skulle ha utlöst obehagskänslor hos Rolf.

Rolf återvänder sakta till nuet, och skall just till att börja beundra utsikten mot havet som börjar synas i ett nära fjärran, när hans tankar avbryts bryskt och hans hjärta gör ett överraskat extraslag. En kraftig smäll hörs och planet vaggar till.

Genom fönstren på Rolfs sida syns hur stora eldslågor slår ut från höger motor.

Skrik hörs runtom i kabinen, och Pernilla griper ett fast tag i Rolfs hand. Hennes överlevnadsinstinkt orsakar en mängd olika tankar, vem skall ta hand om Rolf, får hon inte träffa sina föräldrar mer, kommer de att nödlanda i havet eller på land?  Hennes blick söker desperat Rolfs utan framgång. I hans värld känns detta mer som något spännande än att det skulle kunna hota deras existens.

Lena sitter vit i ansiktet och tittar apatisk framför sig, medan Johan liksom Rolf mer ser ut att betrakta det hela som ett äventyr och nöjer sig med att förlita sig på att det finns en pilot som också vill överleva och därför kommer att göra sitt yttersta för att allt skall sluta bra.

– Det kommer att ordna sig, säger Rolf till slut högt och lugnande så att alla hör det.

De som sitter på höger sida av planet ser nu plötsligt hur något vitt sprutar ut över motorn och flammorna avtar efterhand, samtidigt som kaptenens lugna röst hörs i högtalarna.

–  Jaha, som ni ser har vi fått problem med ena motorn, säger piloten med djup afrikansk basröst. Men det är ingen fara, elden är strax under kontroll och vi har en motor till på andra sidan som fungerar som den skall.

–  Typisk galghumor tänker Rolf tyst och ler nu  lugnande mot Pernilla men lyckas inte riktigt fånga hennes flackande blick. Han kände ingen egen oro inför det inträffade, det ordnar sig alldeles säkert, men han deltar i Pernillas oro, och känner även ett övergripande ansvar för dem alla tre. Det var ju hans idé från början att åka hit, han hade planerat allt för dem med flyg och hotell. Med det följer en ansvarskänsla som nu suger lite beskt i hans mage.

– Det kommer att ordna sig, upprepar därför Rolf högre så att han själv nås av budskapet.

–  Vi kan därför inte fortsätta färden till Lamu, fortsätter deras kapten, och vi kan inte heller gå ner igen i Malindi, de saknar tillräckliga säkerhetsarrangemang. Så vi har nu svängt söderut mot Mombasa där vi kommer att landa om cirka en halv timme, lugnar kaptenen med lite släpande röst, och där kommer ett nytt plan sedan att ta er till er slutdestinationen Lamu.

[/read]

 

Böckerna är under granskning 2018.