Budapest i maj 2019

Återigen drog Budapest  oss till sig –  denna fantastiska stad!

Denna gång anlitade Carina och jag  RyanAir för ca 1000:- per person, eftersom de har bättre flygtider än WizzAir, från Kastrup kl 19 och från Budapest kl 19 (som blev 20.30) . I planet hamnade vi bredvid en högljudd samling damer som tjattrade oavbrutet så att vi inte ens kunde höra den sedvanliga säkerhetspresentationen i högtalarna. Inte förrän på 10000 m höjd när lomörat slog till,  kunde vi slappna av och njuta av turen.

Som vanligt väntade en förbeställd taxi från https://bookinbudapest.com/ troget på oss för 23€ och körde i hastig fart till den lägenhet på Tutaj Ut som vi hyrt via Airbnb.  Nyckeln skulle hämtas från en portvakt i en annan portgång, men det tog oss flera vändor innan vi såg porten (som saknade nummer). Där väntade kuvert med vårt namn innehållande en nyckel. Vi tog oss upp till 2:a våningen och hittade lägenhet 8.
Men hur jag försökte så kunde jag inte få nyckeln att passa i låset. Plötsligt hör vi en rörelse innanför dörren, och en kvinna sliter upp den och stirrar undrande och lite rädd på oss, Jag försökte förklara vårt ”ärende” , och då säger hon (på engelska) att det måste vara på våningen ovan.
Ok, det är det där med 1st floor som England också använder sig av (det innebär första våningen, när vi säger andra våningen)

Lägenheten var stor och fin med balkong och två sovrum och 2 badrum samt kök. Läget var toppen med bara en station Metro att åka innan vi var framme vid Nyugati stationen, varifrån nästan alla Metro-linjer och spårvagnslinjer strömmar ut.

Nästa dag tog vi oss till West End City Center och senare vidare till Saluhallen för lite shopping. En rustik restaurang Fanyuvo Etterem i närheten av vårt boende erbjöd oss sedan den första kvällsmåltiden.
Därefter gick vi till ett tangoställe med Milonga i närheten som heter Savoy Garden Tancstudio,  och där fick vi dansa en hel del trots att där bara var ett fåtal gäster på grund av konkurrens från andra events i staden. Temat för kvällen var Jordgubbe, så Carina klädde sig i nyköpt vacker svart/röd klänning och jag i ny grön skjorta. För endast 4 € fick man inträde, vin, kaffe och vara med i ett lotteri. Vi vann inte tyvärr…

lögardagen var det äntligen dags för Lukacs badet! Vi njöt av den stora poolen med olika vattenspel, de heta baden med 40 grader och det stora soldäcket högst uppe med solstolar!

På kvällen lögade vi oss vidare helt avslappade, och tog spårvagn 4/6 till Oinos Winebar & Bistro för kvällsmat. Där har vi varit förr, både ensamma och  med Ralph och Eva. Alltid god mat här!

Därifrån är det kort avstånd till Erkel Theatre, där Madame Butterfly väntade på oss med sina smärtor. Det är kanske inte riktigt MeeTwo, men när en amerikansk sjöofficer på tillfälligt besök i Nagasaki gifter sig med henne, och sedan återvänder till USA medan hon föder en gosse och sedan tålmodigt väntar i tre år på att mannen skall komma tillbaka, och när han gör det så har han en ny amerikansk hustru med sig. Skitstövel!
De övertalar henne att de skall ta barnet med sig , varvid Butterly begår harakiri. Mannen vägrade t. o m att träffa henne, utan lät den amerikanske konsulten framföra budskapet till henne.
Historien har en verklig förgrund, fast då med en missionär istället för officeren.
För övrigt samma tema som i musikalen Miss Saigon.

söndagen kunde vi inte låta bli, det fick bli Lukasc igen för hela dagen, återigen i strålande solsken med 25 grader i luften.
Eftersom vår gamla favoritrestaurang låg i närheten, Margit Kert Etterem, så gick vi dit och satte oss i deras trädgård.
Stor besvikelse! De  hade bytt ägare och meny, alla de goda ungerska rätterna var borttagna, likaså de ungerska musiktruppen som troget spelat där i 15 år!


Carina hittade istället att det var en festival i staden, Belvarosi Festival, i dagarna tre och utspridda på olika torg. De flesta torg består av gröna parker, och vi landade på Erzebet Ter där Roby Lakatos spelade jättebra. Mycket blandade och skötsama människor i publiken, som satt runt om scenen i gräset.  En drink på Marriott invid Donuas tysta mörka vatten fick avsluta dagen.

Sista heldagen tog vi oss upp till Hösök Ter – hjältarnas torg, för att inta en sedvanlig Langos på Legeti Langos i Szechenyi parken.

När vi sedan kom ut stärkta på torget,  var det delvis avspärrat av  8 st MP.  Efter ett tag kom en militärtrupp marscherande med trumpet och trummor. En hög militär tog emot dem. Lite senare kom två poliseskorterade limousiner in på torget. Ur en av bilarna stiger en kvinna som går fram,  följer med två soldater som bära på en krans som läggs ned vid statyn. Kvinna rättade till bandet på kransen. Av flaggan på bilen fick vi fram att hon kom från Panama.
Kanske är det så att Orban etablerar bankkontakter där…

Vi flydde platsen och promenerade in i Judiska kvarteren och återfann bokcaféet Massolit, där vi fördrev någon timma, beblandade oss med  att antal unga studenter djupt försjunkna över sin datorer.

Sedan återfann vi Cafe Vian vid den långsmala och mysiga parken Liszt Ferenc Ter. Där smakade det extra gott!

Vi fick Dreher öl till, och började fundera på om det är ungerskt eller tyskt.
En koll med Google avslöjade att det var Ungerskt. Hittade också en referens till Dreher som jag slarvigt läste. Det skulle finnas en bar som skulle ha alla Dreher sorter, läste jag.  Det låg i närheten så vi letade och fann den mysiga och trevliga baren Ogre Bacsi nerför en källartrappa. En fråga efter Dreher, avfärdades med en fnysning. Dreher? Det är bara industriellt tillverkat öl! Här ha vi bara lokala ölsorter!

Vi valde var sitt mycket gott öl medan jag läste om artikeln igen.
”Om du skall besöka Budapest, glöm den vanliga Dreher och besök ett vattenhål där man kan dricka gott öl!”
Hopfanatic heter så ett bryggeriet som de har mycket av.

Undrar hur jag läste,  man skulle kunna tro att jag redan druckit för mycket öl:

 

Hemresedagen hade vi tid över, så vi drog till West End igen med våra resväskor och magasinerade dem där (1€ per timme och väska).
Sedan promenerade vi över Kedjebron och njöt av Donaus mäktiga framfart. Vi återfann nästan vägen upp till gamla stan som vi hade gått många gånger 2015 när vi bodde på Art’Hotel. Vi missade dock nån stans och 250 trappsteg senare pustade vi ut vid Orbans residens. Men snart var vi framme igen vid Fiskarbastionen och intog en lunch i dess närhet. Första Goulash soppan (och sista för denna gången). Sedan utbröt regn och åska, så vi tog bussen ner till Szell Kalman och spårvagnen därifrån tillbaka till West End.
Utanför hotell Hilton blev vi upphittade av vår taxichaufför, och forslades mjukt denna gång (kvinnlig chaufför) till flygplatsen, bara för att upptäcka att flyget var 1½ timme försenat.

Så det blev en ungersk öl till, Soprani!

Slutord: säga vad man vill och tycka vad man vill om Victor Orbans politik, men han har format ett land som i kommunismens efterdyningar med väl uppfostrade människor, helt saknar dagliga bombningar, mord, våldtäkter, inbrottsvågor  m m som vi lider av i Sverige. Stor möda verkar också läggas på att renovera gamla hus och underlätta för turismen med skyltning och att engelska språket förstås mer och mer..